Fotokurs 11.3-15.4

Ljusets riktning

Hittade en riktigt bra, informativ sida för att ”se” ljus. Klicka vidare till Light Cage!

Komposition

Givetvis var det tänkt att fotona skulle vara oläsliga

Videon är en riktigt snabb genomgång av grundläggande saker som exponering, slutartid och bländare. (reklam för en fotokurs på dvd)

more about ”Gå en fotokurs utan att lämna tv-soffan?”, posted with vodpod

Texten här är till största delen hämtad från Wikipedia. Den är kanske inte den mest lättlästa texten som finns men det är ingen idé att ta stress ifall du finner detta svårt. Det går alldeles ypperligt att ta bra foton även om man inte känner till hur slutaren och bländaren samverkar vid exponering, tids nog lär man sig nog.

Det viktiga är att sätta skärpan på ögonen och trycka ner avtryckaren halvt först för att kameran skall hinna göra inställningarna.

Kommentera gärna efter texten om det finns avsnitt som bör förklaras närmare.

Huvudrubriker är: Slutartid, Bländare och Exponering.

Slutartid

Inom fotografi är slutartid (också kallad exponeringstid) den tid slutaren hålls öppen för att låta ljuset träffa filmen eller bildsensorn i kameran då ett fotografi tas.

Tillsammans med objektivets bländare bestämmer detta hur pass exponerad filmen kommer att bli. En kort slutartid behöver en större bländaröppning för att undvika underexponering och en lång slutartid kompenseras av en mindre bländaröppning för att undvika överexponering.

I fotografins barndom var tillgängliga slutartider någorlunda ad hoc men senare standardiserades en 2:1-skala som kan utökas på båda sidor:

• 1/1000 s
• 1/500 s
• 1/250 s
• 1/125 s
• 1/60 s
• 1/30 s
• 1/15 s
• 1/8 s
• 1/4 s
• 1/2 s
• 1 s
• B — håll slutaren öppen så länge avtryckaren hålls ner.
• T — håll slutaren öppen till det att avtryckaren trycks ner igen.

På moderna kameror är stegen mellan de fasta lägena indelade i halvor eller tredjedelar av ovanstående.

Skakningsoskärpa

Fotografens förmåga att ta bilder utan synlig suddighet orsakad av kamerarörelse (skakningsoskärpa) är en viktig parameter i valet av längsta möjliga slutartid för en handhållen kamera. En tumregel som används av de flesta 35 mm-fotografer är att längsta möjliga slutartid som kan användas med försiktighet är den som är numeriskt närmast objektivets brännvidd. Till exempel är 1/60 s den närmsta slutartiden vid användande av en handhållen 35 mm-kamera med ett 50 mm-normalobjektiv. Att använda detta med ”försiktighet” innebär normalt att kamerarörelsen minimeras genom att stödja kameran, armarna eller kroppen på något sätt. För en fritt stående, ostödd fotograf är det oftast nödvändigt att använda en snabbare slutartid, som i det här fallet skulle vara 1/125 s.

Fler exempel på 35 mm handhållet:

• 28 mm vidvinkelobjektiv: 1/30 s kan användas med försiktighet, 1/60 s rekommenderas.
• 105 mm mediumteleobjektiv: 1/125 s kan användas med försiktighet, 1/250 rekommenderas.
• 300 mm långt teleobjektiv: 1/250 kan användas med försiktighet, 1/500 s rekommenderas.

Bildstabilisering

Det här är som sagt bara en tumregel för vanliga objektiv. På senare år har objektiv med inbyggda antiskakmekanismer dykt upp, till exempel Canons IS-objektiv (Image Stabilization) och Nikons VR-objektiv (Vibration Reduction), men dessa är fortfarande jämförelsevis dyra. Sigmas bildstabiliserade objektiv har beteckningen OS och Tamrons VC. Sony, Olympus, Pentax, Panasonic och Samsung tillverkar digitala systemkamerahus med bildstabilisering genom att röra på sensorn istället. Bildstabilisering har också blivit vanligt på kompaktkameror.

Stativ

Skakningsoskärpa kan till stor del avhjälpas med stativ eller någon annan stabil uppställning av kameran. Mekaniken i en kamera ger dock alltid upphov till vibrationer (speciellt i enögda spegelreflexkameror där spegeln skall fällas upp. För mellanlånga slutartider (runt 1/30 sekund) gör det därför stor skillnad mellan olika stabila stativ (och infästning av kameran på stativet, stativfästen på teleobjektiv håller inte alltid samma kvalitet som stativet de sitter på). En tumregel här för småbildsformatet är att mätetalet för stativets massa mätt i kilogram skall vara minst lika stort som mätetalet för objektivets brännvidd i decimeter. T.ex. bör man ha ett stativ som väger minst 3 kg till ett objektiv på 300 mm. Om underlaget är stabilt och utan vibrationer och man inte har några andra externa störningar som stark vind kan man använda långa slutartider (sekunder till timmar) även med ganska enkla stativ, då kameran bara vibrerar till en liten del i början av exponeringen.

Rörelseoskärpa

Exponeringstiden är viktig då bild skall tas på föremål i rörelse. Under en lång exponering hinner de då röra sig och blir suddiga i bilden. Det kan ge ett intryck av fart i bilden och användas kreativt men är ofta oönskat.

En bild på flödande vatten tagen med kort slutartid.

En bild på flödande vatten tagen med lång slutartid.

Bländare

Bländarvärde markerat med en vit prick, här vid bländare 11

Bländaren i objektivet

Bländaren i en kamera är en anordning som reglerar mängden ljus som släpps in i kamerahuset. Det finns olika typer av bländare men irisbländare är den vanligaste. Bländaren och slutartiden samarbetar för att exponera filmen, eller annat ljuskänsligt föremål, med rätt mängd ljus.

Bländartal

Objektivets ljusstyrka brukar anges som förhållandet mellan brännvidden och objektivets största bländaröppning. Brännvidden anges då inte i millimeter utan som f/, och i stället för att skriva till exempel (90 mm/32 mm) skriver man f/2,8 eller helt enkelt 2,8. Då säger man att bländartalet är 2,8. Snedstrecket i angivelsen betyder alltså en division. Om man nämligen dividerar objektivets brännvidd med bländartalet får man som resultat diametern i millimeter på den bländaröppning som ljuset ska passera innan det träffar filmen. (Exempel: f/16 innebär att om bländaren är inställd på bländare 16 och objektivet har brännvidden 80 mm så är bländaröppningen 5 mm i diameter (80 mm/16).) ”Ju lägre bländartal, desto ljusstarkare objektiv”.

En stor bländare (stor bländaröppning) alltså innebär ett lågt bländartal och tvärtom. ”Ju högre bländartal, desto mindre bländaröppning”.

Moderna objektiv är graderade med bländartal som utgår från värdet 1 och använder sig av faktorn √2, det vill säga att varje helt steg på bländaren ökar eller minskar med faktorn √2 (1·√2 = 1,4, 1,4·√2 = 2, 2·√2 = 2,8 och så vidare). För varje helt steg på bländarskalan halveras eller fördubblas ljusinsläppet genom objektivet (bländaröppningen halveras respektive dubbleras), vilket innebär att slutartiden måste fördubblas eller halveras för att ge en korrekt exponering.

Detta ger följande standardvärden för bländartalen: f/1, f/1,4, f/2, f/2,8, f/4, f/5,6, f/8, f/11, f/16, f/22, f/32, f/45, f/64, f/90, f/128, osv.

På zoomobjektiv så kan angivelsen vara ett intervall, till exempel f/4–5,6 vilket innebär att den största bländaröppningen är f/4 då kortaste brännvidden används, men f/5,6 vid den längsta brännvidden. Ljusstarka fasta objektiv brukar gå ner till f/1,8 eller f/1,4 medan zoomobjektiv räknas som ljusstarka när de har en konstant bländaröppning på f/2,8. Ett ljusstarkt objektiv blir större i konstruktionen och också dyrare. Att göra ett ljusstarkt teleobjektiv är betydligt dyrare och mera avancerat än att göra ett ljusstarkt normalobjektiv (50 mm för film- eller sensorformat 24×36 mm). Som exempel kostar ett 50 mm f/1,8 ungefär en hundralapp, medan ett 200 mm f/1,8 kostar runt 3 000 euro. Moderna digitalkameror i fickformat konstrueras ofta med ljusstyrkan 2,8 vilket gör att kameran inte blir så stor.

Ljusstarka teleobjektiv är vanligt förekommande inom exempelvis sport-, natur- och modefotografering. Ett ljusstarkt objektiv innebär en ljusare sökarbild i spegelreflexkameror, men framför allt kan man välja kortare slutartider och därmed ökar också möjligheten att fånga ett ögonblick inom exempelvis sportsammanhang utan att behöva använda blixt. Ett ljusstarkt objektiv ger även ett kortare skärpedjup, bättre avståndsinställning och man kan också få förgrund och bakgrund att bli suddiga vilket hjälper till att framhäva motivet vid till exempel mode- och porträttfotografering.

Skärpedjup

Bilden visar hur skärdpedjupet ändrar sig vid olika bländare, bländartalet visas nere till vänster.

Bländaren fungerar inte enbart som ett reglage för hur mycket ljus som släpps igenom. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup får man också. Med skärpedjup menas inom hur stort avståndsintervall som motiv blir skarpa på fotografiet. Ofta finns det en skärpedjupsskala på objektivet (se första bilden ovan) som gör det lätt att bedöma inom vilka avståndsgränser motiven blir skarpa. Skärpedjupet blir kortare ju närmare objektivets närgräns man kommer. Närgränsen är det kortaste avstånd som objektivet kan fokusera. I mer extrema makrolägen kan skärpedjupet vara så kort som delar av en millimeter.

En annan sak som påverkar skärpedjupet är typen av objektiv. Teleobjektiv har ett kortare visuellt skärpedjup och vidvinkelobjektiv ett betydligt längre. För att göra det möjligt att välja ett högt bländartal krävs en fotoblixt, stativ, kraftigt solljus eller hög ljuskänslighet. Dagens bildstabiliseringsobjektiv gör att man inte behöver lika snabb slutartid för samma bländare. Tumregeln är att har du ett 200 mm objektiv bör du inte använda slutartider längre än 1/200 s för att få en skarp bild, men med dagens bildstabilisering kan man gå upp till 1/50 s, och i vissa fall även längre.

Exponering (fotografering)

Kvällshimmel fotograferad med lång exponering.

Exponering är det moment vid fotografering då fotograferingsmediet (en film eller en bildsensor) utsätts för ljus. Exponeringen mäts i exponeringsvärde (EV) – ju högre exponeringsvärdet är desto mer ljus tillåts träffa mediet. I fysiskt hänseende kan exponering sägas vara den totala mängd ljus som tillåts träffa fotograferingsmediet då en bild tas.

Faktorer som påverkar exponeringen

Exponeringen av ett fotografi är beroende av tre faktorer vilka alla är variabla:

1. den fotografiska ljuskänsligheten på själva fotograferingsmediet – detta är ett kemiskt fenomen. I film med hög känslighet är de ljuskänsliga kornen större. Stora korn fångar rent fysiskt in mer ljus än små och exponeras därför snabbare – filmen blir mer ljuskänslig men också mer grovkornig. Detta är helt i paritet med de antal pixel som exempelvis en datorskärm eller en TV-skärm rent mekaniskt är indelad i – ju färre pixel, desto grovkornigare skärm.
2. fotoapparatens slutartid – detta är ett fysiskt fenomen.
   • Vanliga standardslutartider är 1 sekund, 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/30, 1/60, 1/125, 1/250, 1/500, 1/1000-dels sekund. Dyrare kameror kan ha både längre och kortare tider än dessa.
3. fotoapparatens bländaröppning – detta är ett optiskt fenomen
   • Vanliga standardbländaröppningar är 1,4 , 2 , 2,8 , 4 , 5,6 , 8 , 11 , 16 och 22. Dyrare kameror kan ha både större och mindre bländarvärden än dessa.

Då fotoapparatens slutartid sätts på ett högre värde, det vill säga på längre slutartid, eller dess bländare ställs in med en större öppning (bländaröppning), ger detta ett högre EV (ExponeringsVärde). Likaså om den film som används har en högre ljuskänslighet, ger detta ett högre EV. Kortare slutartid, mindre bländaröppning och lägre känslighet ger var för sig ett lägre EV.

För- och nackdelar vid olika inställningar

Det finns för- och nackdelar med att öka eller minska dessa tre faktorer. Enkelt uttryckt kan man säga att:

• Högre känslighet på fotograferingsmediet ger mer kornighet i bilden. I digitala fotosammanhang kallas detta fenomen brus. Film med hög känslighet används gärna vid svaga ljusförhållanden och då detaljskärpan inte är det avgörande. Om ljuskänsligheten istället är låg, krävs mycket inströmmat ljus i fotoapparaten för att filmen skall reagera. Sådan film är oftast mycket finkornig och kan i goda ljusförhållanden därför ge mycket skarpa och högupplösta bilder.
• Kort slutartid ger möjlighet att fånga motivet mitt i en snabb rörelse. I fotosammanhang talar man om att frysa bilden. Lång slutartid ger å andra sidan möjlighet att få med ett helt rörelseförlopp, och detta kan ge ett intryck av fart, av liv och rörelse, av stress med mera, även om motivet på bilden samtidigt kommer att ha stor så kallad rörelseoskärpa. Även under svaga ljusförhållanden kan lång slutartid ge möjlighet att låta tillräcklig ljusmängd fångas in för att alls få en bild, exempelvis vid fotografering på natten.
• Liten bländare ger långt så kallat skärpedjup, det vill säga både föremål som befinner sig nära fotoapparaten och de som befinner sig på avstånd kan bli skarpa. Stor bländaröppning ger kort skärpedjup, det vill säga endast de föremål som befinner sig på ett ganska precist avstånd blir skarpa. Ju mindre öppning, desto skarpare definierad blir den optiska strålgången inne i fotoapparaten, vilket ger en bättre definierad bild med skärpa över hela bilden. Detta optiska fenomen kallas sfärisk aberration. Moderna kameraobjektiv är alltid tillverkade av olika linstyper som nästan fullständigt kompenserar för detta naturliga fenomen.

Detta gäller emellertid endast till en viss nedre gräns. Blir öppningen ytterligt liten, inträffar något som kallas diffraktion. Ljus som går igenom en mycket smal spalt eller en mycket liten öppning bryts ungefär som i en lins och ger en i fotografiska sammanhang icke önskvärd spridning av ljuset och därmed en viss suddighet. Skarpa kanter, exempelvis själva bländarmekanismen, ger alltid upphov till en viss diffraktion.

Bländare och tid

Exempel på hur en exponering förändras med ändrad slutartid (bländare och känslighet hålls oförändrade genom bildserien).

En viktig princip vid fotografering är det motsatsförhållande som gäller mellan slutartid och bländaröppning. Om bländaröppningen ökas med ett så kallat bländarsteg måste detta kompenseras för, genom att slutartiden minskas med ett steg för att samma EV skall behållas (givetvis under förutsättning att detta är vad som eftersträvas).

Känslighet

För film definieras känsligheten av standardiseringsorganet International Organization for Standardization (ISO), och känsligheten anges i ISO, DIN, eller ASA.

Känslighet för ett fotograferingsmedium kan uttryckas så här: en film med 400 ISO behöver exponeras dubbelt så mycket som en film med 800 ISO och fyra gånger så mycket som en film med 1600 ISO. Hög känslighet är bra vid dåliga ljusförhållanden, exempelvis kvällstid, nattetid och inomhus i dålig belysning. En effekt som film med högt ISO tal ger, är att negativet blir mer grovkornigt och mer kontrastlöst. Detta gäller inte bara fotofilm, utan även andra typer av fotograferingsmedier, inklusive ljuskänsliga sensorer som i digitalkameror, ehuru effekten givetvis är ett elektroniskt fenomen i det senare fallet – fler pixlar tas i anspråk för en detalj som annars skulle kunna registreras med en pixel.

Många fotografer ser emellertid grovkornighet som ett konstnärligt uttryckssätt och väljer därför filmtyp efter vad han eller hon vill uppnå för resultat. Går man igenom ett par årgångar av fototidingen FOTO från slutet av 60-talet, lägger man snart märke till, att ett av de ideal för konstnärliga bilder som rådde på den tiden, var grovkorniga, suddiga och underexponerade bilder, och konstnärlighet kan uttryckas på lika många sätt som det finns människor.

Filmer tillverkas i känsligheter från 25 ISO till 6400 – 25, 50, 100, 200, 400, 800, 1600, 3200, 6400 ISO.

Känsligheten på en film kan manipuleras. Sitter en film på 400 ISO i kameran och känsligheten istället sätts till exempelvis 200 ISO, blir filmen underexponerad. Den måste därför överframkallas efteråt för att ge ett neutralt resultat.

Även elektroniken i en digitalkamera tillåter förändring av känsligheten hos bildsensorn (CCD eller CMOS chip). I praktiken ändrar kameran då hur mycket signalen skall förstärkas. Normalt används fiktiva ”ISO-tal” för att uttrycka sensorns känslighet, dels för att alls ha en benämning, dels för att fotografer som är vana vid film skall så att säga känna igen sig.